onsdag 28 februari 2018

Kall avslutning på vintern

Ja, även om det inte direkt känns så i dag så är vi inne i vinterns slutskede. I går var temperaturen som högst uppe i -6 och det blåste en byig nordostvind på upp till 16 meter per sekund. Jag besökte landet för att se till så att allt fungerade med uppvärmningen och för att slå på lite vatten i en del krukor inne och i källaren. Det var kallt och jag beslöt raskt att för resten av dagen fick det bli innevistelse. I natt var det nere i 12 minusgrader och fortfarande klockan 11 är det – 10. Visserligen blåser det lite mindre, bara 10 meter per sekund, men det känns absolut inte lockande att gå ut. Det får bli lite bloggande i stället.

I år är det exakt 45 år sedan jag för första gången fick en egen trädgård att syssla med. Tor Nitzelius, känd intendent och lignosexpert i Göteborgs Botaniska brukade säga att man behövde 30 år för att avgöra en buskes eller ett träds härdighet. Han tänkte då på att det är ungefär den tid som behövs för att alla typer av väder skall ha förekommit. SMHI använder också en trettioårsperiod för att räkna ut medelvärden för vädret på en ort. På 45 år bör man alltså ha varit med om det mesta.

Så är det, och när jag ser på TV om ”snökanonerna” på södra ostkusten kommer jag onekligen att tänka på vintern 1987. Den 7 januari antecknade jag då följande i en dagbok jag förde på den tiden: ”Kölden har Sverige i ett järngrepp. När detta skrivs är det -23 ute. Inte nog med det, det blåser också! Det är en ringa tröst att det är värre på annat håll. Öland, orkan med 40 meter per sekund. Gotland -20 grader och 25 meter per sekund.” Då liksom nu var vattnet i Östersjön ovanligt varmt och snön vräkte ned på sina håll längs ostkusten. Besvärligt läge är det just nu i östra Småland och på Österlen men alltså inte riktigt lika eländigt som i januari 1987!

Officiellt mättes på morgonen den 10 januari 1987 -23,4 grader i Göteborg. Som högst steg temperaturen under det dygnet till -21,3. Då kunde man tal om isdygn! 1987 blev också den vinter, som härjat värst bland mina växter i trädgården och även i botaniska dog massor av buskar och träd. Bland annat reducerades rododendronbeståndet där kraftigt. Den vintern var till råga på allt den tredje i följd med extrem kyla och många träd och bukar var alltså redan tillbakasatta.

Egentligen är det inte bara extremt låga temperaturer som kan skada växterna. Det kan spela väl så stor roll när kylan kommer. Kraftig kyla under tidig höst innan växterna mognat av kan skada mer än 20 minusgrader i januari. Särskilt besvärligt kan det ibland bli under våren när vi drabbas av så kallad ”marsnare”. 2013 är det värsta året i det hänseendet som jag upplevt under 45 år. Då blev vinterskadorna nästan lika stora som 1987 trots att temperaturerna 2013 knappt gick under -10. Det som knäckte mycket var den långa perioden med högtryck mellan den 10 mars och den 3 april. Då var dagarna soliga och relativt varma medan temperaturen nästan varje natt under i stort sett hela den perioden sjönk ned till minst -5 grader. Många nätter var det nedåt eller under -10. Så sent som den 31 mars var det i Göteborg -6,4 vilket är högst ovanligt så sent. Många växter lockades i gång under de soliga dagarna och orkade inte anpassa sig när kylan kom snabbt på kvällen. Normalt superhärdiga växter som blåbär och enar frös tillbaka i naturen. Den sommaren och nästa blev för oss ”somrarna utan blåbär”.

Men det har också ibland handlat om vintrarna ”utan vinter”. 2007 och 2008 hann exempelvis vintern aldrig komma enligt SMHI:s definition, utan hösten gick direkt över till vår. Nästan samma var det 2016 och 2017 då vintern begränsades till ungefär en vecka.


Hav tröst ni som läser detta. Det kommer bättre tider. 1987 då jag den 15 mars klagade över att det nog inte skulle bli någon vår eftersom temperaturen fallit till nästan -20 igen, ändrade det sig trots allt ganska raskt. Tre veckor senare kunde jag anteckna att snön var borta och att vi åt middag på altanen. Jag vill avsluta den här långa väderbetraktelsen med några bilder, som visar hur det kan vara vid ungefär den här tiden under sådana år då vintern uteblivit. 

Colchicum trigynum den 28 februari 2016


Crocus biflorus 4 mars 2008


Crocus crysanthus ’Prespa Gold’ 22 februari 2015


Iris ’Sheila Ann Germaney’ 5 mars 2017


Iris ’Lady Beatrix Stanley’ 5 mars 2017


Galanthus elwesii 22 februari 2015


4 kommentarer:

  1. 1987 kommer jag inte i håg, bara att februari var kall, brrr.
    Däremot 1979. Vi var förvisso inte hemma, på semester söderut. Min svärfar passade djuren och var tvungen att ta traktorn och köra över fälten för att komma hem. Några nätter fick han sova över på gården. När vi kom hem och såg snövallarna längs vägen trodde vi det var sant. 2013 hade vi en fruktansvärd ostanvind med flera minusgrader. Många växter dog för mig och nu är de ersatta med växter som ska klippas ned varje år. En av mina rhododendron blev halv, men flyttades till ett bättre läge, där den nu har växt till sig igen. Som sagt det ena året är inte det andra likt.

    SvaraRadera
  2. Intressanta betraktelser, tack för det!

    SvaraRadera
  3. Ja, 2013 glömmer jag aldrig. Då skulle det komma två busslast folk från STA årsmöte som var då i Göteborg. Tjälen gick ur i början av maj och jag skulle ha det visningsfint för kräsna besökare den 6 juni....Det mesta var "dött" eller snarare så döda ut. Visserligen hämtade sig de flesta växter under samma sommar, men då kom ingen och tittade ...
    Ha det gott!
    /Anja

    SvaraRadera
  4. Ja det var bara ett par axplock från 45 år med trädgård. Jag tror jag varit med om nästan allt. Sträng kyla både under "normaltid" och på udda tider, stora snömassor och vintrar helt utan snö, stormar som fällt träd och värmeböljor som aldrig tycks ta slut, regn som inte vill upphöra och så vidare. Trots allt har det mesta i trädgården stått ut med allt detta. Växterna är förvisso tåligare än vi människor. Åtminstone klagar de inte!

    SvaraRadera