lördag 16 juli 2016

Dvärgbarr

Under senare år har jag snöat in ordentligt på dvärgväxande barrväxter. Mestadels rör det sig om så kallade häxkvastar, d v s genetiska missbildningar som uppstår spontant hos barrväxter. Genom att ta ympar eller sticklingar från den missbildade delen av trädet får man en planta som avviker från moderplantan, oftast genom dvärgväxt. Jag tog en liten runda i trädgården för en stund sedan och tog ett antal bilder. De som jag visar här har jag planterat under de senaste tre åren och de är alltså inte fullt utväxta.


Den första är en liten ädelgran. Namnet är Abies veitchii ’K 2001’. Det är en häxkvast av den japanska fujigranen med blågröna barr. Den är ett exempel på ett av problemen med de här småträden, nämligen att de är mycket lätta för rådjuren att komma åt. Hos mig kommer rådjuren fram i trädgården främst under vintern och då är det vintergröna speciellt lockande. Just Abies tycks särskilt smaklig och den här lilla plantan betades ned kraftigt under vintern 2015, då den var helt oskyddad. Till skillnad mot flera andra släktingar som drabbades av samma blev den relativt snyggt ”beskuren” och den har nu återhämtat sig rätt bra. Den växer 3-4 cm per år.


Cedrus libanii ’Taurus’ låter inte som den allra härdigaste men har klarat sig utan minsta problem över flera vintrar. Det är mer än man kan säga om en del andra som man skulle tro var betydligt härdigare. Växer något fortare än föregående men mest på bredden och tycks inte bli så hög.


Cryptomeria japonica ’Tansu’ är den allra mest svagväxande av mina barrdvärgar. Den växer bara någon enstaka centimeter per år och har hittills hållit sig i en regelbunden bollform.  För närvarande är den bara knappt tio centimeter. Härdigheten hos denna sort är nog inte den bästa men hittills har det inte varit något problem.


Larix kaempferi ’Blue Dwarf’ kan förväntas bli cirka en meter bred och en halvmeter hög efter tio år. Vackert blågröna barr och fin höstfärg.


Larix kaempferi ’Tunis’ är ympad på en cirka 3 dm hög stam. Den finaste tiden är på försommaren då den nya tillväxten kommer och senare på hösten med höstfärgerna. Svagväxande, mest på bredden.


Picea glauca ’Alberta Globe’ har jag planterat i grus i en bred och djup spricka i berget. Nyplanterad, så framtiden får utvisa hur det går med den.


Pinus leucodermis ’Schmidtii’ är den köpt som, men bör nog egentligen heta P heldreichii ’Schmidtii’. Den här extrema formen av ormskinnstall upptäcktes av Eugen Schmidt i bergen i närheten av Sarajevo. Moderplantan är över hundra år gammal och är bara tre meter hög. Växer långsamt i bollform men går med tiden upp med en topp så att den blir kompakt konformig.








torsdag 14 juli 2016

Överlevare

Varje vår när våren kommer drabbas man av en speciell överlevnadsoro. Man går runt i den frusna trädgården och letar tecken på liv och är i vissa fall fullt övertygad om att nu är det slut. Den där busken eller den där lökväxten måste ha lämnat in. Men likaså varje år (nästan) finner man att oron var helt obefogad. Det man trodde var dött lever i högönsklig välmåga. Trots att man upplevt detsamma i decennier upprepas samma sak varje år. Alltid är det något som man tror har dött men som i alla fall visar sig fullt levande lite längre fram på våren eller sommaren. Här några exempel från i år.

För Gladiolus flanaganii är det naturligtvis berättigat med en viss oro. (SKUD har inte gett den något svenskt namn)  I sina hemtrakter i Drakensbergens klippbranter är den inte van vid bistra nordiska vintrar och det är förvånande att den ändå klarar sig så bra som den gör. Jag har odlat den i mer än fem år och den kommer troget varje år med blommor ungefär vid den här tiden. I år liksom de flesta år var jag övertygad om att nu hade den ändå till slut gett upp. Jag såg inga livstecken ens när värmen kom här i maj. Döm om min glädje och även viss förvåning när jag plötsligt fick syn på knoppar, som började lysa rött för en tid sedan. Vid närmare påseende såg jag att även de smålökar jag planterat ut efter frösådd av egenskördade frön levde och frodades. Dock ännu inte mogna för blomning, men nästa år kanske…


I höstas planterade jag säckbuske, Ceanothus x delilianus ’Gloire de Versailles’. Det är en av de buskar, som handelsträdgårdarna konsekvent säljer enbart under hösten då de blommar, i förvissningen om att kunderna annars inte vet vad det är och inte köper den. Det är inte alltid en så bra planteringstid för så pass ömtåligt material, då den inte hinner rota sig ordentligt före vintern. Vårvintern kan då bli för tuff för den. Lite toppar frös bort men annars klarade den sig galant och nu börjar blomningen så smått komma igång. Det var inget jag vågade föreställa mig i mars.


Ett annat nytillskott på buskområdet förra året var en kryddbuskehybrid, Calycanthus ’Venus’. Det är hybrid med komplicerad bakgrund där tre arter är inblandade i olika led: C floridus, C occidentalis och C chinensis. Sorten är ny och patenterades 2005. Odlingserfarenheten i Sverige är än så länge begränsad. Jag köpte den i Tyskland förra året och var en aning pessimistisk. Nu har den växt till sig lite och faktiskt visar den redan upp sin första blomma. Tyvärr sitter den lågt på den lilla busken och det myckna regnandet på senare tid har fått en del jord att skvätta upp och missfärga kronbladen en aning. Den berömda doften finns där i alla fall.


Förra året fick jag till min enorma glädje, och även i det fallet förvåning, blommor på min Moraea spathulata, gul påfågeliris. En ättling till ett exemplar som Göteborgs botaniska insamlat i Lesotho i södra Afrika, som stått hos mig i många år utan att få någon blomma. Jag skrev om den i någon blogg förra sommaren när den blommade. Nu var jag i andanom inställd på att kanske få se en ny blomma i år. Hoppet om det sjönk i botten när jag såg alla de stora blad som övervintrat vissna efter hand i våras. Till slut var det inga kvar och jag trodde väl att blomningen var en engångshändelse och att nu var den borta. Men till min glädje fick jag för ett tag sedan se något grönt som stack upp där den stått och nu kan jag konstatera att det är nya blad på gång. Ingen blomning i år men någon gång i framtiden kan jag säkert hoppas på det. Kanske inte så mycket att visa bild på några ynka blad men jag gör det ändå.


Till slut ett par trädgårdsbilder som inte visar direkta ömtåligheter. Den första är en rododendron som blommar så här sent. Det är Rhododendron lepidostylum, gul borstalpros. Den är hemmahörande på hög höjd (över 3000 meter) i Yunnanprovinsen i Kina och det har inte varit minsta härdighetsproblem med den. Den kan mycket väl odlas bara för sina blad som är stålblå och mycket anslående, i synnerhet den tidiga nytillväxten. Kontrasten mot de smörgula blommorna är fantastisk. Det är bara en liten hake och det är att nytillväxten av blad kommer före blomningen vilket gör att blommorna till viss del döljs av bladen. Annars hade vi här talat om en riktig fempoängare.


Lite ovanligt med en rododendron som blommar samtidigt som liljorna, men så är det. Här blommar mina gula Lilium superbum, drottninglilja, överdådigare än på flera år.