söndag 27 december 2015

Glädjeämnen det gångna året

Nu när år 2015 är inne på de allra sista dagarna är det roligt att se tillbaka på vad som hänt i trädgården under året. Ett sätt att göra det är att titta igenom bilderna i albumen och på så sätt erinra sig vad som känts speciellt glädjande. Det blir då mest sådant som gjort sin första debut eller sådant som visat sig kunna överleva och frodas, kanske lite grann mot förmodan. En del av det som visas här nedan har funnits med i tidigare bloggar men en del är nytt.


En speciellt glädjande sak är de första vårblommorna. Den milda vintern 2014-2015 var det en del som blev alldeles ovanligt tidiga. Redan den 3 januari kunde jag inregistrera fullt utslagna blommor på min vita tibast, Daphne mezereum ’Album’ Den är ofta tidigt framme men så här tidig minns jag inte den varit någon gång. Som synes var gräset lika grönt som i år.


Samma dag tog jag en bild på en sprickfärdig knopp på en hybridjulros, Helleborus x ericsmithii ’Pink Penny’.


Så småningom blev det lite mera vinter med tidvis en hel del snö och vårblommorna kom i lite normalare tid. Ett nytillskott bland våririsarna som blev en mycket angenäm överraskning var Iris reticulata ’Spot on’, som blommade så här fint den 6 mars.


Extra tidig var den här vita hundtandsliljan i år, Erythronium dens-canis ’Niveum’. Den tycks trivas bra i ett stenparti i en norrsluttning där det är skuggigt större delen av året utom under högsommaren då solen når dit. Bilden togs den 22 april.



Bland nytillskotten till min ”Japan”-rabatt var det en hel del premiärblommare. En av de mängder av olika stormhattar som växer i Kina, som blev planterad för ett par år sedan, var Aconitum austroyuannense. Blommade lite grann förra året men hade nu växt till sig en hel del. Blomfärgen har visat sig vara högst tilltalande. Jag ser fram mot förhoppningsvis många år med de här läckra blå blommorna.


Coluria omeiensis ssp nanchengensis är en annan kines som nu blommade för första gången. Ibland glömmer man att man planterat en växt och plötsligt dyker den upp med blommor. Detta är ett sådant exempel. Jag tror att den kommer från växtmarknaden I Kiekeberg och lyckligtvis fanns namnetiketten kvar. I övrigt var den bortglömd när blommorna visade sig i mitten av maj.



Ännu en kines hade hamnat bland de japanska blommorna, nämligen Tripterospermum sp. Obestämd art från den svenska expeditionen till Shaanxi i Kina 2008, insamlingsnummer HeHeHe 220. En slingrande släkting till gentiana, som här skall få växa som marktäckare.


Det känns kanske som om jag får börja kalla den här delen av trädgården för Kina i stället för Japan? Epimedium ’Amber Queen’ är en sprillans ny hybrid, också den med kinesiskt påbrå. Den har lovordats i varma ordalag och blev lite av en favorit i somras med flera omgångar med blommor. Den här bilden togs i början av maj.


Årets största trädgårdssensation blev det i alla fall då min Moraea spathulata blommade. Den sådde jag 2004 och det enda exemplaret som överlevt har inte blommat förrän i år. När det i år plötsligt visade sig något som liknade blomstänglar på den här sydafrikanska lökväxten blev jag alldeles till mig och trodde först inte mina ögon. Jag har skrivit om den i en tidigare blogg men känner mig fortfarande lätt upphetsad då jag tar fram bilderna. De enskilda blommorna stod inte så länge men det kom oupphörligt nya på ett flertal stänglar så den blommade säkert under en månad totalt. Det blev massor av frön som jag sått så jag håller tummarna för lyckat resultat.


Då jag besökte dottern i Kalifornien i juni i år såg jag på många håll i trädgårdarna där den närstående Dietes iridioides. Man kan se släktskapet och jag skulle inte ha något emot att plantera ett exemplar av den i trädgården. Frågan är i så fall om den kan klara sig?


Slutligen en annan frösådd växt, en liten buske som gav mig sköna vibrationer, när jag kunde konstatera att den överlevt sin första vinter på friland. Det är den enligt många vackraste arten inom berberissläktet, Berberis darwinii. En ömtålig sak från Chile som jag hoppas, men kanske innerst inne inte tror, skall överleva och så småningom börja blomma. Just nu kanske ni inte tycker att det här är mycket för världen men i mina ögon kanske det mest spännande i trädgården under 2015.











onsdag 9 december 2015

Mina lökväxter. Del 6 Sommargröna lökväxter

Hittills har det handlat om lökar/knölar som vissnar ned under våren och sedan vilar under sommaren. Det är en anpassning till klimatiska förhållanden med en het och torr sommar. En del växter har lånat tekniken med ett köttigt lagringsorgan, d v s en lök eller en knöl, där vatten och näring kan lagras under ogynnsamma förhållanden. I det fallet är det i stället vintern som blir den period då växten går i vila. På sommaren grönskar och blommar den. Det finns ett flertal växter som gör så, men här håller jag mig med ett undantag till växter i liljesläktet.


Liljor drabbas ibland av liljevirus, som för känsliga sorter leder till att de kan skrumpna och dö med tiden. Detta drabbades jag av i början av min trädgårdskarriär, då jag köpte maffiga liljehybrider som tyvärr visade sig bära på sådant virus. Jag ledsnade då helt på liljor och slutade odla dem. När vi började ställa i ordning trädgården på landet hade jag lärt mig att försöka undvika den här plågan. Det bästa och säkraste sättet är att välja fröförökade lökar eller att själv så sina liljor. Dessutom kan man välja garanterat motståndskraftiga sorter. Av det här skälet har det blivit så att jag nästan enbart odlar rena arter och undviker alla de hybrider som finns på marknaden.

Lilium canadense, kanadalilja, hör hemma i nordöstra Nordamerika och blommar i juli med blommor som hänger likt klockor. I normalfallet är den gul men jag har via frösådd lyckats få fram den ovanliga röda formen. Det är en lilja för lövskogsmiljö och trivs bäst i lite halvskugga där jorden håller fuktigheten bra. Likt de flesta liljor är den gynnad av en lucker mylla.


Lilium superbum, drottninglilja, växer i större delen av östra Nordamerika och har blommor som är rätt lika kanadaliljan i utspringet. Drottningliljan böjer emellertid kronbladen bakåt när blomman utvecklas, ungefär som exempelvis krolliljan. Även i det här fallet är min frösådda form färgavvikande från den vanliga. Den är nämligen helt gul mot normalt orangeröd. Avvikande färg förekommer spontant i det vilda och är speciellt vanlig i vissa bestämda områden, exempelvis i närheten av huvudstaden Washington.


Lilium grayi, är även den en nordamerikansk lilja. Den växer i sydost och är sällsynt såväl i det vilda som i trädgårdarna. Även den ser i utspringet litegrann ut som en kanadalilja som inte är fullt utvecklad. Kronbladen böjer sig emellertid inte utåt som hos kanadaliljan.


Lilium lancifolium var splendens , stor tigerlilja, kommer från Ostasien och har en stor utbredning i Kina, Korea och Japan. Den får rikligt med bulbiller i bladvecken och förökar sig flitigt genom dessa. Man kan ibland tycka att den sprider sig lite väl ohämmat, så det gäller att se upp med småplantor om man inte vill ha för många. En viktig egenskap hos tigerliljan är att den är resistent mot liljevirus och därför kan förökas vegetativt utan risk. Lättodlad och kräver inte så mycket av jorden.


Lilium lancifolium var flaviflorum, gul tigerlilja. Den gulblommiga formen är mycket ovanligare och mycket eftertraktad. Lyckligtvis sätter även den bulbiller och kan lätt förökas, så det är lite förvånande att den inte förekommer mer i handeln. 


Lilium martagon ’Norrland’, svart krollilja, fick jag en gång av en god vän i Norrland. Det är en färgvarietet som jag inte är helt säker på ursprunget till, mer än att den dykt upp bland trädgårdsamatörer i Norrland. Den påminner om varieteten cattaniae men är ännu mörkare. Hittills har jag inte sett att den bildar några fröer och såvitt jag vet förökas den enbart vegetativt och sprids utanför den ordinarie handeln.


Gladiolus flanaganii får komma med här som exempel på gladiolussläktet. I det släktet finns flera arter/hybrider som inte är härdiga i vårt klimat utan får odlas som sommarlökar. Men det finns även några arter som går bra i södra delarna av landet. Just denna är en av de ädlare men även en av de mera känsliga. I sitt hemland Sydafrika växer den på Drakensbergens sluttningar i branta klippskrevor. De oländiga växtplatserna har gett den namnet självmordsgladiolus, eftersom det är förenat med livsfara att försöka plocka den.