måndag 2 oktober 2017

Höst igen

Höst är när jag flyttar in från landet till lägenheten i stan. Det gjorde jag i går, så nu är det officiellt höst för mig. I dag är också vädret så där riktigt höstlikt. Hällande regn och blåst ger den typiska göteborgsföreteelsen horisontellt regn. Annars har den senaste veckan bjudit på sol och hyfsad värme, så avslutningen på lantvistelsen blev angenäm. Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen under senare delen av sommaren. Jag har haft en hel del annat att sysselsätta mig med och har exempelvis inte haft tid eller lust att gå runt med kameran i trädgården.

Jag tog en liten fotorunda i den gångna veckan och dokumenterade den begynnande hösten. En del träd började få höstfärger tidigt. Jag gissar att det kan ha med den torra sommaren att göra. Det har varit mycket torrt under augusti och delar av september utan att det därför varit speciellt varmt. En enda dag i augusti med temperatur över 25 grader och en enda dag i september med temperatur över 20 grader. Den kom här alldeles i slutet av förra veckan. Men som sagt det börjar bli fina höstfärger på vissa träd, exempelvis Koelreuteria paniculata, kinesträd, som var så här fin i lördags. Det är kompensation för att blomningen i år helt uteblev. Bakom den står en katsurahybrid som är pålitlig då det gäller höstfärger.


Senblommande är Actaea simplex ’Brunette’, höstsilverax, särskilt då den står där den trivs bäst, lite skuggigt. I kallare områden kan den få svårt att hinna slå ut innan frosten kommer. Den odlas kanske mest för de fina bladen men blommorna skall inte föraktas. I synnerhet är doften härlig. Jag antar att det är doften som drar till sig traktens fjärilar. Det är amiraler och ibland också tistelfjärilar som man mest ser så här års. Det var en imponerande samling amiraler som samlades hos mig i slutet av förra veckan.


 Till höstens budbärare hör de höstblommande tidlösorna. Här är det den stora imponerande vita Colchicum autumnale ’Album’ som lyser långa vägar precis i kanten av min lökäng. Vid dess fötter anar man en betydligt mindre men lika vit Colchicum x byzantinum ’Innocence’.


Även krokusar finns det som bekant som blommar på hösten. Den som oftast säljs är Crocus speciosus, höstkrokus. Det tycker jag är synd eftersom den enligt min mening är mindre bra. Den blommar sent, ofta inte förrän långt fram i oktober – november. Om det beror på den sena blomningen eller varför vet jag inte men dess blommor faller mestadels omkull och blir även rätt bleka i färgen. Betydligt bättre är Crocus banaticus, iriskrokus. Den står med sina karaktäristiska blommor hur rakt och fint som helst nu i slutet av september. Det är i hemtrakterna i Sydosteuropa en ängsväxt och trivs utmärkt i gräset på lökängen. Jag hade hoppats på att den skulle förvilda sig men det tycks gå lite trögt, så jag fundera på att komplettera med fler exemplar. Alldeles enkel att hitta i butikerna är den dock inte.


Höstastrar har jag lite vårt med. Ofta drabbas de av mjöldagg och se rätt fula ut på bladen. För några år sedan skaffade jag en japansk höstblommande aster som inte lider av det problemet i alla fall. Den heter Aster rugulosus ’Asrugo’. Blommorna är vita då de slår ut men mörknar sedan alltmer i rosa. Eftersom blommorna slår ut under en rätt lång period finns det blommor av olika färg samtidigt. Det ser lite lustigt ut, som om det var två olika sorter som växte i varandra.


Frilandshibiskus Hibiscus syriacus är betydligt härdigare än sitt rykte. Bäst är om den står soligt, då det ger tidigare blomning. Ett problem kan annars vara att blomningen inte riktigt hinner igång innan frosten kommer. Jag har haft många olika sorter och de skiljer sig avsevärt både i blomtid och vinterhärdighet. Den som är mest känd för sin tålighet och tidiga blomning är sorten ’Oiseau Bleu’, som i allmänhet i handeln går under namnet Blue Bird. Den står i rätt skuggigt läge hos mig men har likväl blommat över sedan rätt länge. Ett relativt nytillskott är den här som heter ’Pink Giant’. Den artar sig lovande vad gäller härdighet. Inga som helst vinterskador hittills, men lite sen blomning.


onsdag 9 augusti 2017

Rundvandring 17-3

Det är inte bara brant nedåt till närmaste grannen utan det finns även en del branta bergspartier på vägen uppåt mot huset. I den här skrevan har jag bland annat planterat ett antal lågvuxna rododendron. Till höger ett antal kvarstående stammar från döda enar. De används som underlag för klematis.


Här är smalt och en trappa bär upp till nästa nivå med det nämnda rododendronpartiet på vänster sida. Från 2007 finns inte så mycket bilder här men den här är tagen uppifrån över det som syntes på de båda förra bilderna. Här ses bland annat de enstammar jag nämnde. Jag hade då just börjat röja här nere. Då fanns inte direkt någon annan plan än att göra det möjligt att komma fram.



När man kommer upp på mellannivån är utsikten ganska hyfsad. Just där jag står då jag tog den här bilden finns en hyfsat stor bergsplatå. När jag får tid skall jag röja här och ställa i ordning en liten kaffehörna med en bänk och något bord. Här kommer på högsommaren den nedgående solen fram och värmer lite på kvällen.


Vänder man sig uppåt därifrån ser man ”Japan” nerifrån. Här är lite glest i framkanten vid muren Det beror på att det är tunt med jord och jag har inte hittat något som klarar att täcka den här ytan.


Som jag nämnde tidigare var det första jag började göra i ordning på södersidan ett stenparti. Här har jag till och med hunnit med att ändra om flera gånger. Så här ser det ut nu sett nerifrån. Längst upp är det min lökbädd som på sommaren mest består av grus. Den andra bilden är tagen på ungefär samma ställe 2007. Det var då precis helt omlagt.



Uppe vid huset vänder man sig åt söder och har då den här utsikten. Sjön man ser i mitten av bilden heter Stensjön och är förbunden med en större sjö vid namn Lygnern. Bergen längst bort vid horisonten finns just vid Lygnern.


Då var vandringen fullbordad. Nästa blir kanske om ytterligare tio år?

måndag 7 augusti 2017

Rundvandring 17-2

Precis runt gaveln dyker detta upp. Det kallas av mig för Japan. Inte precis någon japansk trädgård men mest växter från Japan och en del närliggande länder. Här har det aldrig tidigare varit uppodlat utan diverse sly har fått växa fritt och bara sågats ned då det blivit för högt. Mycket hallon, björnbär och kaprifol. Ingen speciellt tydlig bild på motsvarande från 2007 men lite av det syns här till höger.



Fortsätter man en bit utmed ”Japan” ser man den här stora bambun till höger. Den kan man passera och svänga nedåt till södersidans nedre regioner. 2007 såg det ut så här med bambun rätt nyplanterad längst till höger i bilden.



Då passeras en hel del rododendron som planterats in bland tallar och ekar i backen. Ännu inte så stora än de som ses i bild här. Här gick det knappast att ta sig fram 2007 och här fann jag då inte något att fotografera.


Efter en brant backe kommer man ned till tomtens lägsta nivå på södersidan. Här var det i början av 2000-talet helt oframkomligt. Där det fanns jord mellan berghällarna växte olika typer av sly blandat med slån, björnbär och kaprifol. För att ta sig fram i den djungeln krävdes i princip en machete. Jag har gradvis röjt och eldat upp allt ris och idag är det något som kan kallas trädgård här.Till höger på bilden ses den allra sista röjningen som skett i år. Här skall det bland annat planteras rododendron. Till vänster det som ställdes i ordning och planterades 2015. Kallas för närvarande ”Projekt 15”. Mest låga lövfällande buskar.


Om man fortsätter åt vänster förbi ”Projekt 15” kommer ”Projekt 16”. Inte svårt att gissa att det iordningsställdes i fjol, 2016. Det mesta planterade dock i våras. Mest med olika låga vintergröna. Lite rododendron men mest annat.


Rododendron finns i en grupp ännu längre bort. Här är det en liten fördjupning som kunnat fylls ut med bra rododendronjord. Dessa planterades våren 2015 och är rätt lågvuxna. Skall bli högst en meter höga och så småningom växa ihop helt.


Här slutar vår tomt med en brant nedåt. Det syns inte på bilden men här är det 3-4 meter brant klippvägg ned mot grannen nedanför. Här ses hans lilla redskapsskjul nedanför berget. Nu vänder vi uppåt igen men det får jag fortsätta med i nästa blogg.


söndag 6 augusti 2017

Rundvandring 17-1

För exakt tio år sedan, alltså år 2007 gjorde jag en rundvandring på tomten med kameran och tog bilder för att dokumentera hur det såg ut på olika ställen. Då var huvuddelen av den del av tomten som låg norr om huset uppodlad och iordninggjord efter årtionden av försummelse. Här hade ungefär hälften en gång varit jordbruksjord och sedermera trädgård med rosor, perennrabatter och grönsaksland. På 1990-talet då vi tog över stugan hade de här odlingarna inte skötts om något vidare under flera år. Resten av tomten som låg söder om huset hade i stort sett aldrig varit uppodlat utan det var en minst sagt vildvuxen ”naturtomt”. Här var mycket berg och inte någon speciellt bra odlingsjord.
När jag gick runt med kameran 2007 hade jag gjort i ordning lite på södersidan, bl a ett stenparti och plantering av en del rododendron och andra buskar. För ett par veckor sedan satt jag med datorn och gick igenom de här tio år gamla bilderna. Jag beslöt att göra om samma sak, alltså gå runt med kameran och försöka ta bilder på ungefär samma ställen som då. Inte helt lätt eftersom det hunnit växa till sig en hel del. Här kommer jag i alla fall att visa de här nya bilderna för dem som kanske är intresserade och som möjligen kan få något tips. Det är så många bilder att jag delar upp det på tre blogginlägg. I några fall visar jag också jämförelsebilder från 2007.

Så här ser det ut då man kommer på vägen upp mot vår tomt. Plasttältet i bakgrunden tillhör en grannfastighet. Andra bilden är samma ställe 2007.



Till vänster svänger man upp mot vårt hus. Träd- och buskpartiet till vänster om vägen har jag planterat. Den stora björken är vild och har stått där minst sedan 50 år.


Till vänster kommer man ned till norrsidans trädgård. Här har mycket växt sig stort sedan 2007. 



 Här finns norr om växthuset en perennrabatt i halvskugga med pioner, liljor och hosta bland annat.


Via en backe uppåt passeras ett stort gammalt rododendronparti och därefter kommer man upp till det här buskpartiet framför huset. Andra bilden från ungefär samma ställe 2007. Som synes har det nog växt lite i mesta laget. Här kommer en del att sågas bort i höst eller till våren.



Den här trappan gjorde jag 2008 och den ersatte en gammal trappa som började kännas lätt riskabel för gamlingar. Så långt norrsidan. Jag fortsätter nästa gång på andra sidan huset.


söndag 9 juli 2017

Högsommar

Nu kommer den tid då det blommar minst här i trädgården. Vår- och försommarblomningen är rikligast och under sensommaren är det framför allt en massa storväxta perenner som blommar. Lite hittar man i alla fall nu då man går runt med kameran. Släktet Allium tänker man sig kanske mest som vårblommande men det finns arter som blommar mitt i sommaren och faktiskt också flera som blommar fram på sensommaren och även hösten. Allium cernuum, prärielök, blommar just nu som bäst. Det är en lökväxt som är utbredd över nästan hela Nordamerika, både i USA och Kanada. Det svenska namnet är en aning vilseledande. Prärielöken finns på många andra växtplatser än på prärien. Vanligast hittar man den i stenig och öppen terräng, där det likväl inte blir alltför torrt på sommaren. I odling vill den ha väldränerad jord och trivs bra i ett vanligt stenparti. Den är lättodlad och en mycket trevlig sommarblomma. Det finns även vita sorter.


En annan växt i samma släkte som blommar samtidigt och gärna kan planteras tillsammans med den förra är Allium chloranthum, grönblommig dagglök. Även om vi kan odla den intill prärielöken kommer den från en annan världsdel. Den finns i gränstrakterna mellan Turkiet och Libanon. Där växer den i samma jordmån som prärielöken men klimatiskt är förhållandena olika, Där den grönblommiga dagglöken växer är det helt torrt på sommaren och därför vissnar dess blad ned innan blomningen börjar. Prärielöken däremot behåller bladen långt fram på sommaren.


Flertalet av pionarterna blommar under våren men bland annat lactiflorahybriderna blommar under tidig sommar med viss variation mellan sorter. Här kommer ett par som blommar rätt sent hos mig. Den första är sorten ’Jappensha Ikhu’. En ovanlig sort i Sverige med dubbla, mörkt röda, stora blommar. Hög och stabil växt och blommorna sitter fritt en bit ovan bladverket. Unga exemplar blommar med enkla blommor. Den andra är den mera kända sorten ’Couronne d’Or’. Vita fyllda blommor med vinröda teckningar i kanten av en del av kronbladen. En favoritpion hos mig. Högväxt även den och de tunga blommorna gör att det är lämpligt att binda upp den.



Jag har inte bra förhållanden för rosodling och även om det står kvar några gamla rabattrosor planterade på 70- eller 80-talet är trädgården i stort sett rosfri. Ett undantag finns dock, nämligen den japanska vildrosen, Rosa luciae var onoei. Den sådde jag en gång i tiden med fröer från Göteborgs botaniska. Där växte den i en väldränerad rabatt i ett söderläge och höll sig låg och marktäckande. Hos mig planterades den i kanten av mitt stenparti och jag hade tänkt mig den rätt begränsad i storlek. Det var fel. Jag tvangs beskära den en hel del och det gjorde att den i stället gav sig iväg på höjden och är nu två meter hög med ett helt ogenomträngligt virrvarr av synnerligen taggiga grenar. Jag är lite trött på den och skulle vilja ta bort den. Varje år då den blommar i början av juli inser jag att jag ändå inte vill vara utan den. Nu har jag i alla fall tagit lite fröer från de små miniatyrnyponen och har några små plantor som skall få sin placering på ett helt annat ställe där den kan få täcka nästan hur stor yta som helst. Det blir utplantering nästa vår och då kommer det här exemplaret så småningom att tas bort.


Vit axmalva, Sidalcea candida , är en perenn som märkligt nog alltför sällan ses i handeln. Jag har haft den i snart trettio år och den blommar lika tacksamt varje år. Dess ursprungliga placering kom att bli alltmer skuggad så för några år sedan grävde jag upp och delade den. Nu har jag den på flera ställen. Den sprider sig lite lätt med rhizomer men är inte på något sätt aggressiv. Hemtrakten är östsluttningarna av Klippiga bergen ut mot de stora slätterna. Där växer den i fuktiga dalar. Hos mig finner den sig väl tillrätta i en vanlig perennrabatt, helst inte alltför torr och den tål en del skugga. I det vilda växer den tillsammans med Rudbeckia.


torsdag 29 juni 2017

Några buskar

Jag har alltid varit mycket intresserad av träd och buskar, dels för att det rent allmänt finns mycket spännande att välja bland för trädgården, dels för att det passar bra i miljön här som till stora delar är naturtomt. Som kanske framgått om man följt bloggen någon tid är rododendron ett favoritsläkte men det finns också många bladfällande buskar som jag tycker om. Här kommer en liten provkarta på stort och smått som blommat under den senaste veckan.
Deutzia longifolia, långbladig deutzia, kommer först. Den tillhör ett släkte som inte är riktigt uppskattat efter förtjänst tycker jag. Kanske har det till viss del att göra med att de flesta arterna som lite äldre kan bli rätt stora och kan upplevas som risiga då de inte blommar. D longifolia skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från övriga i släktet. Den är kompakt växande, blir bara högst två meter hög och har inga tendenser till ”risighet”. Den blommar rikligt med blommor i klasar där den enskilda blomman är fin även vid närmare beskådan. Jag upplever den som den bästa i släktet, en uppfattning som tydligen inte delas av handeln. Den är näst intill omöjlig att hitta i vanliga handelsträdgårdar. Min är resultatet av en frösådd för många år sedan och naturligtvis är fröernas ursprung Göteborgs Botaniska.



Calycanthus x raulstonii ’Hartlage Wine’,storblommig kryddbuske, är en ganska ny hybrid mellan C floridus och C chinensis. Blommorna är betydligt större än hos den vanliga kryddbusken men färg och doft är ungefär desamma. Ännu rätt ovanlig i Sverige men jag fick tag i ett exemplar av den, liksom nedanstående, härom året i Tyskland. Höjden blir slutligen 1-1,5 meter.


Calycanthus ’Venus’ är en komplex hybrid som härrör från en kontrollerad pollination med tre arter inblandade: C chinensis, C floridus och C occidentalis. Den får stora vita blommor med purpur och gult i centrum. Sorten patenterades så sent som 2005.


De här båda är kanske inte direkt pampiga men pryder väl sin plats då de blommar. Desto pampigare är kinesisk blomsterkornell, Cornus kousa var chinensis ’China Girl’. Som nyplanterad för några år sedan utsattes den för attack av ett rådjur och blev en aning märklig i formen. Så småningom har den rättat till sig och är nu en nästan fem meter hög buske; ja man kanske snarare skall säga litet träd. När den är helt översållad med blommor nerifrån och upp är det en anslående syn. Nu har den blivit så stor att det är svårt att fånga hela i en bra bild.



I andra ändan av storleksskalan finns en helt annan sorts buske, Genista radiata, strålginst, en knappt en meter hög kompakt ginstbuske med massor av gula blommor i slutet av juni. Hör hemma i sydöstra Europa och södra Alperna. Är här planterad i rent grus i en cirka decimetern bred, djup spricka i berget.


Abelia mosanensis, doftabelia, tillhör inte de utseendemässigt mest uppseendeväckande, men doften gör den odlingsvärd. Också höstfärgerna bidrar till dess förtjänster. Höjden blir så småningom cirka 1,5 meter. Dit har den fortfarande ett antal decimeter. Det är den enda i släktet som kan odlas på friland i Sverige. Flera övriga arter odlas som rumsväxter.


torsdag 22 juni 2017

Afrikagäst

Nu blommar Moraea spathulata, gul påfågelslilja, i mitt stenparti för andra gången. Det är en knölväxt som är besläktad med iris och har sin naturliga hemvist i ett område i sydöstra Afrika från Sydafrika via Zimbabwe till Mozambique. Kan en vintergrön växt från det området växa och till och med blomma i Kungsbacka? Svaret är ja och blomningen kanske har samband med ovanligt gynnsamma vintrar under några år.
Den hemfördes en gång för flera decennier sedan till botaniska i Göteborg av Gerben Tjeerdsma. Där odlades den i den s k stäpprabatten framför administrationsbyggnaden. Jag har fått fröer därifrån och den grodde lätt. Jag hade ursprungligen 4-5 plantor som jag kunde plantera ut i stenpartiet. Av dem överlevde en och växte efter hand till med bland annat flera sidoknölar. Dessa knölar blommade första gången 2015 och blommar nu för andra gången. Det är en lustig växt som bildar sidoknölar och varje knöl ger upphov till dels ett långt vintergrönt blad och dels en blomstängel. Så småningom bildas en allt större rugge med blomstänglar. Efter första blomningen tog jag fröer och sådde. Nu har jag sju små fröplantor som står på tillväxt.



Som sagt är påfågelsliljan nära släkt med våra irisar och de kanske inte för oss är så exotiska men är likväl högt uppskattade trädgårdsväxter. De skägglösa strandirisarna börjar nu blomma och här kommer en bild på en sort som jag tycket mycket om. Namnet är Iris sibirica ’Silver Edge’ och som synes kom i förmiddags strax innan bilden togs ett lätt regn. 



Nu blommar också vissa arter i släktet stjärnhyacinter. Den vita Camassia leichtlinii börjar så smått ha blommat över nu till midsommar. Kanske lite sen i år. Stjärnhyacinter är mycket trevliga växter som inte odlas så mycket som de förtjänar. Vit stjärnhyacint sprider sig här lätt med frö och har nästan lite tendenser åt ogräshållet. Där den står i mullrik jord och lite halvskuggigt får den gärna breda ut sig. Andra bilden visar namnsorten Camassia leichtlinii ’Semiplena’ med halvfyllda blommor som namnet anger.



En märklig blomma har hornrapunkeln, Phyteuma scheuchzeri. Den kommer från södra Alperna och Italien och tillhör samma växtfamilj som blåklockorna, Campanulaceae, vilket kan tyckas förvånande då man ser blomman. Blommorna är formade som horn sittande i en rund blomställning. Mycket märklig blomma då man tittar lite närmare på den. I likhet med föregående självsår den sig lätt men den är inte svår att rensa bort om man så önskar.


För rätt många år sedan tog jag hand om ett gammalt cementrör som blivit över då brunnen borrades på 60-talet. Jag fyllde det med grus och hade en ambition att det skulle kunna bli en slags miniatyrstenparti. I gruset placerades enligt konstens alla regler ett antal stenar och diverse sådda stenpartiväxter planterades mellan dem. Tyvärr var växtvalet inte optimalt och efter hand dog det mesta och så småningom togs hela utrymmet över av en av dem - en art av tibast, Daphne oleoides ssp kurdica, östlig olivtibast. Helt tokigt växtval med tanke på utrymmet men det blev så småningom rätt lyckat i alla fall. Nu blommar den men det är lite löjligt att tänka på att den var tänkt som en liten växt i ett miniatyrstenparti. Ibland tänker man som en tröskmaskin.