söndag 26 mars 2017

Vintergrönt på våren

Under vintern kan jag inte påstå att jag saknar det gröna så mycket. Det känns naturligt att det inte finns så mycket. När det börjar ljusna och våren är på gång tycker jag att det känns uppiggande med vintergröna buskar i trädgården som ger friska färger emot allt visset och brunt. Jag har många rododendron exempelvis men också en hel del annat bladgrönt. Särskilt har jag under den senaste cirka tioårsperioden planterat en hel del nytt städsegrönt på södersluttningen av tomten där det mest var en rätt skräpig naturtomt tidigare. Här är några exempel på smått och stort som ser piggt och grönt ut när man kommer ut till trädgården så här års. En del har jag skrivit om i tidigare bloggar så nu får det ses som uppdatering med nytagna bilder efter ännu en vinter.

Elaeagnus x ebbingei köpte jag i min lokala handelsträdgård för några år sedan. Jag hyste väl från början lite svagt hopp om huruvida den skulle klara sig. Känns härdighetsmässig lite på gränsen. Med det har det hittills inte varit några problem. Däremot inträffade första vintern något som jag inte räknat med, nämligen att en älg, eventuellt med hjälp av något rådjur betade av nästan vartenda blad. Någon vårvintergrönska blev det inte det året. Den fick nya blad men stannade upp en del i utveckling. Numera nätinhägnar jag den på vintern. Efter att jag tagit bort nätet ståtar den just nu vackert grön med silvriga bladundersidor. Snyggt!


Lite längre upp i backen hamnade för lite längre sedan en storbladig lagerhägg, Prunus laurocerasus ’Rotundifolia’. Tidigare erfarenheter av denna storbladiga sort från min förra trädgård i zon 2 har varit nedslående. Där var den betydligt sämre härdig än andra lagerhäggsorter och klarade inte vintrarna särskilt bra. Den frös regelbundet tillbaka och bladen dog för det mesta. Här går det bättre, även om den något år som nyplanterad skadades en del. Nu börjar den bli hyfsat stor. Den är kraftigväxande och bör kunna bli flera meter hög med tiden.


I bakgrunden på lagerhäggsbilden ser man en bambu. Det är Fargesia angustissima, som om man skall tro mina böcker inte skall ha så stora chanser att överleva ens i zon 1. Det är en uppgift som inte verkar stämma. Här har den stått i över tio år och är i dag som högst uppe i 4 meter.


En släkting till den vanliga lagerhäggen är Prunus lusitanica, portugisisk lagerhägg. Dess ursprungliga hemort ger onekligen intrycket att den bör vara dåligt härdig. Den växer som namnet antyder i Portugal men även på Kanarieöarna och i Nordvästafrika. I Göteborgs botaniska växer den här arten på flera ställen sedan många år. Ursprunget i det fallet är Marocko, där fröer insamlades i Rifbergen. Jag har en ättling till en av buskarna i botaniska.


Järnekar har alltid lockat mig och när Göteborgs botaniska sålde små sticklingsplantor av lite ovanliga arter för 5-6 år sedan slog jag till. Av dem finns Ilex pernyi, kinesisk järnek, kvar. Jag har alltid beundrat de exemplar som växer i botaniska och hoppas att den här skall växa till sig så småningom till något som liknar deras träd. Rådjuren har inte kunnat lämna den i fred så än är den verkligen inte någon jätte.


I närheten av de här rätt ömtåliga buskarna hamnade ett nyinköp från förra året Sarcococca saligna. Inget svensk namn på just den arten så jag kan väl kalla den för smalbladig sötbuxbom. Jag var då inte bekant med den och visste inget om härdigheten. Släktnamnet kände jag igen och trodde att den kanske var härdig i Sverige. När jag började söka på den kunde jag konstatera att den allmänna uppfattningen i engelskspråkig litteratur var en annan. Enligt böckerna skulle den inte tåla under -5 grader eller i alla fall inte så kallt som -10. Jag tvingades dra slutsatsen att det nog skulle bli en kortlivad växt hos mig. Första vintern har dock inte medfört något problem. Framtiden får utvisa hur det går när det blir en mera normal vinter.


Slutligen en vintergrön berberis som jag nog skrivit om förr. Namnet är Berberis darwinii, darwinberberis. Den hör hemma i Chila och Argentina och ses ofta som den kanske vackraste i berberissläktet. Sådd av mig med frön från en buske på Shetland. Nu har den klarat tre vintrar här utan minsta skada. Jag hoppas få uppleva blommorna någon gång innan den fryser bort.








lördag 14 januari 2017

Tankar i början av det nya året

Någon vinter har vi knappast sett till här i Göteborgstrakten. Enligt SMHI:s definitioner är det fortfarande höst. Några dagar med minusgrader och ett par rätt kalla nätter plus ett enda snöfall, då snön blev kvar mer än några timmar, är allt. Nu är det helt snöfritt ute och prognosen just för tillfället pekar inte på någon varaktig ändring de närmaste tio dagarna. Det lutar åt ännu en av de milda vintrarna som vi fått vänja oss vid hittills under 2000-talet.

Förra året i december och januari var det också milt men just ungefär vid den här tiden förra året hade vi en vinterperiod med snö och kyla. Jag tog den 19 januari den här bilden genom vardagsrumsfönstret på de snötäckta lindarna på kyrkogården på andra sidan gatan här i stan. Något liknande har vi inte sett till i år och personligen hoppas jag slippa det även under resten av vintern.


Jag ser hellre fram emot vad som förhoppningsvis snart skall komma i trädgården på landet. Här kommer lite exempel på sådant jag hoppas få uppleva under de kommande månaderna. Bilderna är från förra våren. Tidigast bland lökarna på södersidan brukar Colchicum trigynum vara och den 28 februari kan man nog liksom förra året se den så här. I de anglosaxiska länderna vidhåller man ofta namnet Merendera trigyna men här ansluter vi oss till Colchicum-experten Karin Persson som inte särskiljer Merendera som eget släkte. Får vi inga större köldbakslag kan den dyka upp redan i början av februari.


De som läst tidigare bloggar vet att jag är mycket förtjust i irisar i reticulata-gruppen. Några sorter har visat sig mycket hållbara och även varit spridningsbenägna. Här en bild från stenpartiet den 24 mars förra året. Många små grupper av reticulata-irisar. Man kan också skymta en del gula krokusar från chrysanthus-gruppen som på liknande sätt sprider sig spontant.


I april börjar en del buskar att blomma. Här är det blommor på Abeliophyllum distichum, vinterbuske. Bild från den 20 april. Man hör ibland den här busken beskrivas som en vit forsythia och det är väl inte en så dum liknelse. Än så länge är den ung och inte så stor men den skall väl växa till sig förhoppningsvis.


Annars är april tulpanernas månad. En som bara förtjänar lovord tycker jag är Tulipa humilis ’Odalisque’. Den har glatt mig nu i rätt många år och är ”still going strong”.


I maj är lökängen nästan överblommad och då kommer en mycket tilltalande allium med rent vita blommor. Den har visat sig vara ett lyckokast i den här miljön och om den får stå kvar så länge att fröerna hinner mogna sprider den sig villigt. Namnet är Allium zebdanense. Absolut något att se fram emot. Bilden från 21 maj och den hade då blommat i flera veckor.


Slutligen en nyhet för förra året, Anemone trifolia, trillingsippa, en motsvarighet till vår vitsippa från sydligare delar av Europa. Man kan naturligtvis fundera på varför det inte duger lika bra med vitsippor. Det gör det såklart men min förhoppning är att den här inte är lika expansiv. Dessutom är jag förtjust i de friskt gröna tredelade bladen som bakgrund till blommorna.









måndag 28 november 2016

Bildredigering 3

Så har jag fått tid att gå igenom de sista av mina bilder som inte har blivit bearbetade. Det är bilder från i år men även en del från 2015 som blivit liggande. Först ett par marktäckare som jag haft stor glädje av. Marktäckare skall gärna breda ut sig men det är en fördel om de inte är alltför expansiva. Då kan de bli mer irriterande än nyttiga.

Cardamine glanduligera, ungersk tandrot är precis lagom tycker jag. Med den behöver man inte direkt befara ohämmad utbredning. Den växer här i skugga under träd och buskar och täcker 2016 ett par kvadratmeter. En enda planta planterades ursprungligen 2003. Henrik Zetterlund har kallat den för världens bästa skuggperenn och jag har inget direkt att invända mot den beskrivningen. Vilt växer den som namnet antyder i Ungern men även i andra delar av Central- och Sydosteuropa.


Cornus canadensis, amerikanskt hönsbär, är avsevärt vildare i sin utbredningsförmåga. Den fungerar bra som sällskapsväxt till rododendron och som sådan har jag ursprungligen planterat den. Därifrån har den expanderat åt olika håll och har på något sätt lyckats ta sig över kala berghällar. Passar absolut bäst i den lite vildare trädgården där den kan härja mera fritt. En nära släkting till vårt vilda hönsbär och förekommer främst i Nordamerika men även i nordligaste Ostasien.


Forsythia finns väl i de flesta trädgårdar och är så vanlig att den nästan fått lite dåligt rykte. Oförtjänt i så fall. Det finns få så uppmuntrande vårtecken, som när forsythian blommar. Jag glömmer aldrig en gång då jag flög in över London i mars. Precis hela staden var bokstavligt talat gul av blommande forsythiabuskar. Märklig upplevelse som verkligen illustrerade hur vanlig den är. Min buske är en sticklingsplanta av ett exemplar som var bland det första vi planterade i vår första trädgård i början av 1970-talet. Forsythia x intermedia är namnet och det är en korsning mellan två kinesiska buskar F suspensa och F viridissima. Det finns ett rätt stort antal namnsorter och jag minns nu inte vilken det rör sig om.


Arabis flaviflora, svaveltrav, Har jag planterat i två omgångar i stenpartiet. Först en egen frösådd för cirka 15 år sedan. Tyvärr gick den ut under en ogynnsam vinter men för några år sedan lyckade jag få tag i en planta på växtmarknaden i Kiekeberg. Den är annars ovanlig i odling. Exempelvis tas den inte upp i SKUD, så det svenska namn jag uppger här är inte officiellt. Det syftar annars på att den intensivt gula mitten av blommorna. Den har sin vilda hemvist i Kaukasus.


Till samma växtfamilj, korsblommiga, hör Thlaspi zaffranii, en art i skärvfrösläktet. En frösådd från cirka 2010, där ursprungsplantan inte blev särskilt långlivad i stenpartiet men som hade den goda smaken att självså sig i närheten i min lökbädd i grus. Där trivs den hur bra som helst verkar det, och den har spridit sig så att jag har ett flertal plantor numera. Liten låg vintergrön sak som blommar fint i april. Kommer ifrån Grekland och hemfördes till botaniska av Arne Strid.


Edraianthus pumilio, dvärggräsklocka, är ett annat fynd från Kiekeberg. Jag har planterat in även den i lökbädden i grus. Jag har lite dålig erfarenhet av Edraianthus. Flera arter har jag försökt med, men de har blivit kortlivade. Placeringen i grus verkar lyckad så jag ser fram mot dess utveckling med viss tillförsikt.


Narcissus scaberulus, liten gulljonkvill, har visat sig tåla vårt klimat bra placerad i grus i lökbädden. Den har till och med spontansått sig en hel del. Annars härstammar den från Portugal och jag gissar att det där inte blir så kruttorrt på sommaren som det kan bli i östra Medelhavsområdet. Jag har tyvärr ingen anteckning om när jag planterade den, men det torde vara ungefär tio år sedan.








söndag 13 november 2016

Bildredigering 2

Ytterligare bilder tagna i somras. Först kommer här en utmärkt låg och bred buske för stenpartiet. Det är Hypericum buckleii, sydstatshypericum. Den är vildväxande i ett mindre område av södra Appalacherna i USA, precis i gränsområdet mellan North och South Carolina och Georgia. Jag sådde denna 2008 med frö från Göteborgs botaniska trädgård. Deras exemplar kommer från vildinsamlat frö från Transylvanian County, North Carolina. En mycket rikblommig liten buske med klart gula blommor som efter hand mörknar mot orange.


Jag har inte någon särskilt god erfarenhet av storblommiga klematishybrider. Egentligen hade jag gett upp försöken men uppförde härom året i alla fall en liten fristående spaljé, som fick bilda underlag för ett par klematis. Tanken var framför allt egentligen att den skulle få ge lagom skugga till en plats där jag odlade orkidéer. Den funktionen fick jag till bra och hittills har också de båda klematis jag satte klarat sig bra. Här är det sorten ’Red Pearl’, som blommade hyfsat bra i somras.


Exempel på orkidéer som drar glädje av den här spaljéns skuggning är denna: Cypripedium ’Sabine’, en hybrid mellan C fasciolatum och C macranthos. Den är inne på sitt sjätte år och har blommat varje år men tyvärr inte växt till sig som jag hade hoppats. Jag tycker den verkar trivas bättre nu när den skyddas mot högsommarsolen.


Liljorna blommade fint i år. Lilium regale, kungslilja är en gammal klassiker med ursprung i Kina. Beskrevs och namnades av Ernest H Wilson. En av många hundra växter som genom hans försorg kom från Kina till odling i västvärlden.


En annan lilja med helt annat utseende med ursprung från samma område är Lilium lankongense. Inte lika vanlig i trädgårdarna som förra men väl värd att satsa på. Behöver en lucker liljejord gärna i halvskuggigt läge.


Sist men inte minst en av de ljuvaste skuggväxter jag vet, porslinsanemon Anemonopsis macrophylla. Det svenska namnet är på pricken. De hängande blommorna ser ut precis som små mästerverk av Meissen-porslin. Här står den i mitt woodland i full skugga och blommar hur bra som helst. Den har nästan 15 år på nacken och tyvärr har åren medfört att kringstående buskar och träd gjort den lite otillgänglig. Man får tränga sig fram för att hitta den. Värt besväret men jag skulle gärna vilja ha den lite tillgängligare. Vilt växer den i Japan.







lördag 5 november 2016

Bildredigering 1

I novembermörkret lämpar det sig bra att kura inomhus och gå igenom bilderna från trädgårdssäsongen. Det blir en hel del bilder som bara blir liggande i datorn och som det nu är dags att redigera, namna och sortera in i album. Då hittar man en del bilder, som man inte riktigt kom ihåg att man tagit. Här kommer en del sådana med kommentarer.

Bland luktpionerna som blommar i slutet av juni är sorten ’Couronne d’Or’ en av mina favoriter. Det är en gammal fransk sort med anor från 1800-talet, närmare bestämt 1873. Medelhög med starka, upprättväxande stjälkar. Den behöver i normalfallet inte bindas upp. Doften är stark och avnjuts bäst i det fria. Visserligen står blommorna fint i vas men inomhus kan doften uppfattas som oangenäm. Namnet betyder guldkrona och lär syfta på hur den ser ut som fullt utslagen med sina lysande gula ståndare. En del av de mittersta kronbladen är starkt röda i kanterna.


Nästa bild visar en midsommarbukett på altanbordet med bland annat några blommor av ’Couronne d’Or’. Här är doften inte lika påträngande som den kan vara inne i stugan.


Jag har tidigare visat bild på och kommenterat min japanska vildros, Rosa luciae var onoei. Sedan dess har den vuxit mer än vad som lämpar sig för platsen där den står. Jag visste inte när jag sådde fröer av den 2008 hur mycket den skulle växa. Den uppfattning jag fick var att det var en liten, rätt obetydlig växt. Så är det inte. Den växer kraftigt och jag måste varje år beskära den kraftigt. Lyckligtvis har jag lyckats med det så att jag hittills fått ett tämligen bra resultat. Det är lite oklart med namnsättningen men jag håller mig till det namn jag fick ursprungligen och som även används i RHS växtdatabas. Det växer som sagt naturligt i Japan och är ovanlig i västvärlden. Mitt exemplar härstammar från Göteborgs botaniska trädgård. Moderplantan där härstammar från vildinsamlat frö i Japan.


Deutzia är ett släkte med väldigt fina trädgårdsbuskar. Inte så vanlig numera men borde kunna odlas mera i våra trädgårdar. En lite ovanligare art är Deutzia longifolia. Som så mycket annat i min trädgård har den sitt ursprung i Göteborgs botaniska. Fröer därifrån fick jag för väldigt många år sedan. Min buske har en lite blandad historia och har inte alltid haft de bästa förutsättningarna. Nu har den hamnat i bra jord i sol och därför utvecklats betydligt bättre än under sina första år.


Pioner har under många år utsatts för växtförädling. Nya sorter har selekterats fram ur släktena P lactiflora och P officinalis men det har också experimenterats mycket med korsningar mellan olika pionarter. Från att ha börjat med att korsa två arter har man så småningom börjat skapa hybrider med flera arter inblandade. I Sverige har framför allt Hermann Krupke i sin plantskola i Ljung i Västergötland ägnat sig åt ett omfattande arbete med pionhybrider. En del har kommit ut på marknaden men många har också bara sålts som onamnade fröplantor. En sådan köpte jag av honom för ett tiotal år sedan och jag kallar den bara för en Quad-hybrid. Det betyder att den har fyra olika vildarter i sin härstamning och jag har tyvärr ingen aning om vilka. Resultatet är enligt min mening mycket vällyckat. Den växer kraftigt och är stadig och fin. Blommorna är jättestora och rent vita. Doften är kraftig och känns kvällstid på långt håll.







lördag 22 oktober 2016

Botaniska i oktober

Nu är en utmärkt tid att besöka Göteborgs botaniska trädgård. Lugnt och skönt och utan trängsel, härliga färger på träd och buskar och trots den sena tiden på säsongen förvånansvärt mycket blommor. Jag var där på en höstpromenad i tisdags och njöt i fulla drag. Vädret var disigt och grått men luften var angenämt mild i alla fall. Kameran kom flitigt till bruk och här är något av det jag fastnade för.

På åsen en bit innanför entrén har under 2014 och 2015 planterats tusentals lökar. Många är vårblommande, men det finns också en del som blommar på hösten. Just nu handlar det i huvudsak om höstkrokus, Crocus speciosus, blandade sorter i lila och vitt. Det mulna vädret gjorde att blomkalkarna inte var öppna men rätt imponerande i alla fall.


En botanisk trädgård som också skall vara en attraktion för allmänheten måste ständigt förnyas på olika sätt. Mycket har gjorts under den senaste tioårsperioden och mycket står på tur framöver. En av de saker som man mest märker av är allt arbete som gjorts för att förbättra tillgängligheten och för att rensa ut gamla och döende träd och buskar och ersätta med nytt. Blanda annat har väldigt mycket nya stigar öppnats upp och därvid har ett antal trappor byggts, som i sig själv har ett betydande skönhetsvärde. Den senast tillkomna i sommar är trappan från miljölabbet Roten upp till Smithska dalen.


Exempel på ett kommande projekt (eventuellt) är planerna på en gångbro bland trädkronorna i rododendrondalen.


Det är ovanligt mycket fina höstfärger i år. Det är vi inte bortskämda med i västkustens gråa och blöta höstklimat. Jag nöjer mig här med en översiktsbild från Klippträdgården. Det gula trädet mitt i bilden är en Ginkgo biloba, som lyser fint mot den mörka tallen i bakgrunden.


Alltid lär man sig något när man besöker botaniska. Den här gången lärde jag mig hur en ”huckleberry” ser ut. Det är egentligen något jag undrat över sedan tioårsåldern då jag kom i kontakt med Mark Twains böcker om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Jag har kanske inte grubblat mig sömnlös över frågan men med jämna mellanrum undrat över vad det egentligen är för ett bär och vad det växer på för sorts buske. Nu såg jag en lysande röd, låg buske i den nordamerikanska delen av Klippträdgården som visade sig heta Gaylussacia dumosa. Väl hemma kunde jag i mina amerikanska böcker konstatera att det var just det släktet som i USA går under namnet ”huckleberry”. I svenska trädgårdsböcker kallas släktet bockbär. Nu känner jag mig absolut frestad att infoga den bland växterna i min trädgård. Bären lär gå att äta men jag har aldrig hört att det skulle vara någon speciell delikatess.


En annan blomma som var en nyhet för mig var den asiatiska Aster scaber. I Nordamerika finns flera stycken liknande och de har numera förts till ett eget släkte. Det finns en del som anser att den här asiatiska släktingen bör föras till samma släkte under namnet Doellingeria scabra. Det är en fråga som växtsystematikerna får knäcka. På skylten i botaniska står det senare namnet men i SKUD har man tagit ställning för att bibehålla de asiatiska i Aster-släktet.


Till slut en Allium med höstblomning. Det är Allium taquetii, som sägs vara den senast blommande i släktet. Fast så här sent skall den väl egentligen inte blomma? Kanske ett resultat av den skuggiga placeringen i den asiatiska delen av Klippträdgården.










lördag 15 oktober 2016

Hösten kom tvärt

När jag åkte tillbaka från landet till stan för lite drygt en vecka syntes inte mycket höst. Bara en aning höstfärger på några träd och buskar. Allt var i huvudsak fortfarande grönt. När jag kom ut igen i torsdags hade mycket hänt på höstfronten. Det fanns träd som till och med redan hunnit fälla huvuddelen av bladen men många lyste nu i höstfärger. På bilden här är det kentuckykaffeträdet, Gymnocladus dioicus, som alltid är bland de första att få sina gula färger på hösten. Det är dessutom det träd som grönskar sist på våren så tiden med gröna blad och fotosyntes är kort. Å andra sidan är bladen stora så de hinner väl med mycket!


På nästa bild är det en katsura, Cercidiphyllum japonicum, som lyser med sina färger. Egentligen är det också en körsbärskornell, Cornus mas, som står framför men den sammanfaller i princip på bilden med katsuran.


Höstfärg får inte bara träd och buskar utan även en del perenner. Här är det den lilla Astilbe simplicifolia som skiftar i rött och grönt. Det är en liten trevlig astilbeart som sällan ses i sin rena vilda form. Däremot ingår den i en populär hybridgrupp, Simplicifolia-gruppen. Det tycker jag är synd. Det är en växt som borde odlas mera. Bra skuggväxt.


En del senblommande perenner finns det. Här är en av de allra senaste: Aster lateriflorus ’Horizontalis’, grenaster. Den trivs bra i halvskugga men här har den haft otur och hamnat skuggigt. Rätt dumt eftersom jag för några år sedan flyttade den från ett väldigt skuggigt läge till det nuvarande. Nu har diverse träd växt upp och skuggar den. Dålig planering och jag får nog flytta den igen. I och för sig trivs den inte alls dåligt men blommar de flesta år alldeles för sent. I år med en väldigt varm september har den i alla fall hunnit fram i rätt hyfsad tid.


Klematisblommor kan man fortfarande hitta enstaka. En som blommat riktigt flitigt de senaste veckorna är Clematis (Texensis-gruppen) ’Gravetey Beauty’. Den kommer nog att fortsätta tills frosten kommer, misstänker jag.


Också bär ingår bland höstens attraktioner. Rönnar finns både stora och små och ett flertal har fina bär som lyser upp trädgården under sensommar och höst. Många får tyvärr sina bär ätna av fåglarna och andra fäller sina bär tidigt men här är en som klarar sig ifrån dessa problem. Det är en rönn som relativt nyligen blev beskriven som ny art och namnet är Sorbus rosea. Den hemfördes 1983 av den svenska Pakistanexpeditionen (insamlingsnummer SEP 492). Eftersom den liknade Sorbus cashmiriana odlades den länge i Göteborgs botaniska under det namnet och sågs som en form av den med rosa bär. Den har därifrån spridits ganska mycket via fröer men också plantor som sålts i botaniska. Den har sedermera bestämts som en egen art av McAllister. I hans bok ”The Genus Sorbus” görs prognosen att den kommer att bli vanlig i plantering i framtiden. Det är den värd enligt min mening.